– Jag älskar Silent Hill-spelen – fast bara med walkthrough, sa en kompis när vi pratade om serien för ett tag sedan. Jag förstår precis vad han menar. Silent Hill är verkligen inget som körs igenom med vänstran. Många gånger är banorna labyrintartade, lika korridorer på flera plan eller vägar i en död och dimmig stad, och den pusselliknande vägen genom dem ett tröstlöst sökande efter nycklar, budskap eller lönngångar. Finns inte tiden, eller tålamodet, är det helt enkelt sannolikt att en lägger ner handkontrollen.
Den som gör det går emellertid miste om en stor spelupplevelse. För belöningen blir i det stora hela mycket större än insatsen. Spännande, fängslande och läskig skräck där story, uppbyggnad, karaktärer och utseende är genomtänkta och genomarbetade är faktiskt väl värt att lägga en stund på.
Med ett schysst järnrör slår man hela poolpartyt med häpnad.
När #del två och #tre nu släpps i en gemensam hd-samling är det med blandade känslor jag emottar den. Det är ett roligt återseende, men samtidigt undrar jag över utgåvans urval – för var har #del ett och #fyra tagit vägen? Och hd-utseendet känns också tveksamt. Den dimmiga och oskarpa ytan är lite av seriens signum och har en betydande del i stämningen. Att ta bort den riskerar att bli en väldigt felriktad modernisering. Masahiro Ito, art director för de första tre Silent Hill-spelen, kritiserade också skarpt förhandstittarna till hd-utgåvan. ”Är det verkligen den version de har släppt? Verkligen?” och ”Den ser inte bra ut”, twittrade han.
Nytt på gott och ont
Efter en genomspelning tycker jag ändå inte att det är så farligt. Att skärpan lättar upp är både på gott och ont. Visst, en del av den otäcka stämningen försvinner. Lite dimma har tagits bort och allt som tidigare tjänat på otydlighet, som vissa fula monster, framträder i den nya versionen som mer fåniga än läskiga. Bilden är inte skapt för hd-formatet och det blir stundtals brutalt uppenbart. Samtidigt är det nu enklare att navigera genom mörka banor och vissa detaljer som jag inte tidigare uppmärksammat, som klotter på väggarna, framträder.
Ljudets förändringar är också både bra och dåliga. I hd-utgåvan av tvåan går det att välja alternativa röster, vilket är ett roligt tillskott. Samtidigt höll jag emellanåt på att bli galen på huvudkaraktärens steg i trean. Det låter nu än mer och tydligare som om hon konstant promenerar omkring i ett par järnboots.
Utöver ljud och utseende är det mesta andra sig likt. Story och innehåll har inte förändrats något och till och med menyerna är originalen trogna. I tvåan går det också, precis som i bland annat den tidigare ”directors cut” att spela extrauppdraget ”Born from a wish”. Där är spelaren Maria strax innan hon träffar James i Silent Hill. Egentligen är det nog bara PS3:ans trofésamlande som är tillskottet vad det gäller innehåll.
"Han åkte alltid mina kulor." (Google Translate)
Men det finns ju redan att göra i Silent Hill två och tre. Och framförallt tvåan, som är min favorit, tål att köra igenom flera gånger. Storyn kring James Sunderlands jakt efter sin döda fru Mary är spännande, lättare att komma in i än treans och jag förvånas över hur en så gammal produkt fortfarande kan kännas unik. Spelet är inte heller linjärt på det vanliga sättet och det går att påverka sitt skräckäventyr. Det finns alternativa slut och självklart blir den engagerade nyfiken på dem alla.
Slutligen måste ju musiken i Silent Hill två också nämnas. Kompositören Akira Yamaokas lugnare verk är bra mycket bättre än de alternativrockiga som dominerar trean. Och ”Promise” är värd en stunds spelning bara den.
Fotnot: recensionen bygger på PS3-versionen av Silent Hill: HD Collection.
