Don't Nod fortsätter sin resa i det övernaturliga med Banishers: Ghosts of New Eden. Deras nya kan ses som en fristående uppföljare (eller prequel, rättare sagt) till Vampyr då båda spelen delar stämning och miljöer. Men snarare än blodsugare handlar det nu om spöken och gastar.
"Fortsätter sin resa i det övernaturliga"
Paret Red och Antea är "banishers" som tillsammans jagar spöken och demoner för att skicka dem vidare till livet efter detta. De två skulle kunna beskrivas lite som Ed och Lorraine Warren, men några 100 år tidigare. För er som inte har koll på paret Warren så berättas det om dem i The Conjuring-filmerna, även om det är en något modifierad sanning. Nåväl.
Året är 1695 och vår duo skicka till New Eden i den nya världen för att undersöka paranormala aktiviteter som sker i kolonin. Dessvärre går allt väldigt fel när de får möta en övermäktig ande som de inte rår på. Detta är en mild spoiler, men det är också här alltsammans börjar på riktigt.
Red överlever konfrontationen. Antea däremot går en tragisk död till mötes och blir därmed vad hon själv vigt sitt liv åt att jaga. Hon återvänder nämligen som spöke och hemsöker Red. Denna hemsökelsedynamik är också något som blir en av spelets viktigaste funktioner. Tillsammans kan de nämligen nu tackla spökena på det världsliga planet liksom i det andliga ditot. Detta speglas i strider, pussel och utredningarna paret måste göra för att bena ut vad som pågår i New Eden.
Det viktigaste i Vampyr var moraliska dilemman man ställdes inför och i Banishers har utvecklarna tagit detta till en ny nivå. Tidigt får jag lösa ett fall som kretsar kring ett mord och en stulen identitet. Jag inleder undersökningen med att söka igenom ett hus och finner då spår som leder mig mot ett oväntat håll. När alla ledtrådar är insamlade och jag både talat med spöke och levande ställs jag inför avgörandet: vem ska få bära ansvaret för detta? Det är inte självklart.
På spökjakt.
Vyerna är Red Dead 2-värdiga.
Inte ens döden skiljer Red och Antea åt.
Ständigt tuffa val.
En stillsam och tung skönhet.
Som grädde på moset måste jag ta hänsyn till min spökpartner. Löftet är att jag ska försöka rädda henne men detta innebär att jag måste suga energi från andra levande. Jag vill förstås inte döda oskyldiga, men om jag dräper kan jag ta livsenergin och ge till Antea. Dessvärre kan detta få andra konsekvenser. Alla fall jag stöter på är av denna gråa karaktär och jag kan räkna med att valen jag gör kommer få konsekvenser senare i spelet och även påverka slutet. Don't Nod har verkligen lyckats med gråskalan där jag i många fall faktiskt känner ångest över vad jag än väljer.
"Många gånger måste du ta till våld för att förvisa demoner och gastar"
Allt är förstås inte bara en spöklig deckare. Många gånger måste du ta till våld för att förvisa demoner och gastar. Banishers skulle kunna beskrivas som ett "soulslike-light" då strider och bossar påminner om dessa spel, men inte i närheten av lika utmanande. Själva stilen och Fromsoftwares dystra och lite mardrömslika stämning är också intakt. Vapen och utrustning kan hittas runt om i världen och även uppgraderas vid lägereldar. Twisten i striderna är Antea som jag kan byta till för att bokstavligen slå anden ur fienderna, men också avlasta Red ifall han är för hårt utsatt. Det går även göra komboattacker där de båda synkar sina attacker med varandra för extra skada. Dessa låser du upp i ett klassiskt skill tree.
Banishers är ett rollspel som liknar Fromsofts upplägg. Det är en öppen värld men lite mer fokuserad. Jag låser upp vägar mellan platserna och det finns lägereldar att vila upp dig vid, som också fungerar som snabbresningspunkter. Det finns även inslag av metroidvania-element då vissa ställen behöver specifika förmågor för att öppna upp sig. Det är oerhört stämningsfullt och vackert. Att stå på ett berg och blicka ut över den amerikanska kontinenten påminner mig många gånger om vyerna i Red Dead Redemption 2. Det är egentligen bara karaktärsmodellerna som ibland är lite stela och rör sig aningen robotaktigt.
"Oerhört stämningsfullt och vackert"
Banishers spelar på känslor som få andra spel. Allt från förhållandet mellan Red och Antea och deras tragiska öde till hur känslosträngarna ljuder i moll i alla val. Kombinera detta med en vacker, ja, nästan deprimerade stämning och vi har något speciellt. Spelets svagheter ligger i striderna som känns lite styltiga och (som sagt) en stelbenthet utöver detta. Det har kraschat fåtalet gånger och jag har stött på lite buggar här och där. Detta är dock i sammanhanget småpotatis då det vägs upp av allt annat som är riktigt bra. I min bok är Banishers: Ghosts of New Eden ett av de hittills bästa under 2024.
Fotnot: Texten avser Xbox Series-versionen. Spelet släpps även till pc och Playstation 5.
