Det vore lätt att avfärda Rise of the Ronin som en Ghost of Tsushima-klon. Men även om spelen delar väldigt mycket dna så finns ändå rätt stora skillnader. Den största är stämningen. Där Tsushima ibland kändes som ett konstverk eller rörlig tavla är Rise of the Ronin mer traditionellt. Med det sagt skulle Ronin mycket väl kunna vara en uppföljare. I Tsushima handlar det om mongolerna och deras invasion av Japan under 1200-talet, medan Rise of the Ronin utspelar sig i mitten av 1800-talet när det traditionella Japan möter västerländska influenser.
Ronin tar avstamp i Japans historia. Jag och min bror får infiltrera Matthew Perrys (officeren, inte skådisen) svarta skepp som ligger utanför Edo (det dåtida Tokyo). Det hela utspelas under brytningspunkt i Japans historia där de gamla samurajklanerna hamnar i konflikt över huruvida Japan ska närma sig de västerländska influenserna. Ena sidan vill följa med in den nya eran, medan motparten vill hålla kvar vid de gamla traditionerna. Detta skakade hela Japans fundament, från bönderna ända upp till Shogun. En turbulent tid och en perfekt bakgrund till ett spel.
På ytan påminner Rise of the Ronin väldigt mycket om ett Assasin's Creed i Japan. Alla element finns där: från historiska kopplingar till sidouppdrag och mer meningslösa sidoaktiviteter som att klappa katter. Vi har även erfarenhetsträd och utrustning i mängder som går att hitta ute i världen. Dessvärre tar det någon timme innan jag penetrerat ytan så att jag känner att spelet kommer igång. Men väl där är spelet och storyn långt mer komplexa, med intriger och val som spelar roll.
"En styrka med spelet: dess välskrivna karaktärer och deras gråzoner."
Jag formar relationer med olika historiska personer som i sin tur har olika politiska agendor och är knutna till grupper. Många gånger kommer detta gå helt emot de val jag gör. Att måsta hugga ned sin bästa vän för att denna stödjer rebellerna när jag gör ett uppdrag åt britterna känns i själen, men det är inte något ovanligt i Rise of the Ronin. Det är inte heller helt klart var alla karaktärer man möter står i det politiska. Många gånger hinner man lära känna personen först och långt senare visar det sig vad denna tycker. Och det här är helt klart en styrka med spelet: dess välskrivna karaktärer och deras gråzoner.
Modernt och traditionellt ställs mot varandra.
Det är nästan något japanskt över den här bilden.
Alla har en anledning till varför de gör som de gör, och jag kan respektera det. Egentligen finns det ingen ond eller god i denna berättelse utan allt handlar om perspektiv. För att få ut allt av storyn kräver Ronin flera genomspelningar. Men det finns även möjlighet att via en bok backa storyn och pröva andra val. Detta är ett smart grepp som ger möjlighet att ändra sig utan att behöva spela om allt.
"Egentligen finns det ingen ond eller god i denna berättelse"
Samurajer och ninjor är inget obekant för Team Ninja. De berörde detta redan i Nioh- och Ninja Gaiden-serierna. Spelen har alltid haft tajta kontroller och välbalanserade stridssystem, samtidigt som de varit svåra. Slår du upp ordet "Svårt" i SAOL så står det ”Ninja Gaiden” i förklaringen.
Ronin har samma tajta stridssystem, men är tack och lov inte lika svårt. Jag skulle säga att det ligger på samma nivå som samurajsyskonet Tsushima. Likt det har Ronin också olika stridsställningar det går att växla mellan, som fungerar olika mot olika vapen. Dessa är tagna från verkligheten och jag själv känner igen hur samtliga fungerar. Istället för konditionsmätare har jag nu en ki-mätare, men den funkar likadant. När den är i botten rör jag mig segare och huggen har inget bett. Men jag kan få igen ki när jag till exempel gör en bra kontring.
Här finns också kärnan i stridssystemet – kontringsmekaniken. Jag har nämligen bara två actionknappar: attack och kontring. Tanken är att jag ska tajma med kontringsknappen tills jag får fienden i obalans och då själv hitta in med ett hugg. Det gör striderna taktiska, och en vältajmad kontring kan ta ner halva livsmätaren eller till och med döda en fiende. Men man får vara försiktig, för detsamma kan hända en själv.
"Duellera på stranden med solnedgången i ryggen"
Det är här spänningen ligger, att duellera på stranden med solnedgången i ryggen är nagelbitande och även lite meditativt. När jag får in den där perfekta tajmingen som avslutar med ett dödande hugg. Känslan är lika tillfredsställande första som tusende gången.
Team Ninja har byggt upp ett trovärdigt medeltida Japan i 1800-talets utvecklingsfas. De små pittoreska fiskebyarna och traditionella templen mixas med "moderna" nybyggda herrgårdar som britterna slagit upp. På gatorna är det samma blandning av influenser, med samurajer som bär sina svärd och européer som går runt i kostym och höga hattar. Vi ser också hur krutet utvecklades och ledde till nya musköter och kulvapen. Något som jag själv kan lära mig använda. Det är en värld som försöker anpassa sig till moderniteter samtidigt som den försöker hålla på traditionerna. Japan är vackert och det finns många ställen där jag bara stannar upp för att avnjuta naturen och vyerna. Spelet har inte lika läcker och konstnärlig ljussättning som Tsushima, men det är fortfarande en fröjd för ögat.
Stämningen!
Rise of the Ronins framsida ser ut som en bok från Ubisoft, men när man läst tre kapitel börjar spelets egna sidor träda fram. Till skillnad från Ubisofts öppna världar känner jag mig aldrig uttråkad här, vare sig jag klappar katter eller jagar lönnmördare. Den enda kritik jag egentligen har är att det ibland blandas in fantasy-element, som jag inte tycker passar in i den annars så jordnära berättelsen. Det kan vara att en general som är en jätte med långa armar, eller att en fiende helt plötsligt har brinnande svärd. Visst är det lite coolt, men jag hade gärna sett att Team Ninja helhjärtat kört på den mer realistiska tonen.
Men det är med vördnad jag bugar inför Team Ninja och tackar för en fantastisk resa i japanskt 1800-tal. Rise of the Ronin är ett måste för den som gillar historia, Japan, öppna världar och intriger. Oss!!
Fotnot: Rise of the Ronin släpps till PS5 den 22/3.
