Det finns väldigt många open world-spel. Eller rättare sagt: det finns för många open world-spel. Löjligt många är de titlar som känns mer checklista och mindre spel, och det är så himla onödigt. Ghost of Tsushima, Hogwarts Legacy och Assassin's Creed Valhalla är inte bra tack vare sina öppna världar. Nej, de är bra trots att de är open world-spel.

Nämnda trio är som bäst när de fokuserar och som sämst när de spretar. Historien har visat att det är förhållandevis enkelt att bygga vackra världar som verkligen skiner på bild och i trailers. Men när man skrapar på ytan märker man att substansen haltar.

"Inte bra tack vare sina öppna världar. Nej, de är bra trots att de är open world-spel"

Merlin-utmaningarna i Hogwarts är ett lysande exempel på hur man inte ska göra. De är enkla trollformelspussel du snubblar över precis hela tiden. Tshushima-världen i sin tur är närmast förtvivlat vacker men har du sett en het källa och ett rävgryt, ja, då har du sett allihop. Ubisoft är spelvärldens okrönta kungar vad gäller proppade open world-spel. De hittar på några grejer och upprepar sedan dessa i all evighet. Att stapla små stenhögar i en tveksam fysiskmotor i Valhalla bör inte göras om du har högt blodtryck.

Men det är något jag uppmuntras göra igen. Och igen. Hur högt kan mitt blodtryck nå?

Jag kan förstå suget hos utvecklare, och ivern hos utgivare. Open world säljer och de som gör det bäst blir legendarer. Alla vill förstås göra nästa GTA, men alla är inte Rockstar. Det finns bara ett Rockstar och ytterst få med liknande resurser. De gick i bräschen med GTA III och nästan ett kvartssekel senare välter de internet med GTA VI. Det är ett spelhus som lyckas kombinera enorm storlek med kvalitet. Om och om igen. Ett unikum.

Rockstar kan bygga världar som få (ingen?). News flash: du är inte Rockstar.

Jag tror man måste släppa föreställningen om att "go big or go home". Ett världsbygge handlar inte om storleken hos världen utan om hur levande den är. Gödslar man det vackra med kvantitet är risken att man bara har en stor skithög kvar. En där man bokstavligen inte ens kan se världen då kartan är överfull av pluppar av alla (o)möjliga former och färger.

Om du någon gång spelat ett smockat open world-spel vet du vilket absurt åtagande det faktiskt är. Vill du se och göra allt kommer din blick bli allt tommare och hjärnan allt tröttare.

Så ska det inte vara, och det finns flera exempel som visar att det inte behöver vara så. Varken de två senaste God of War-spelen eller moderna Tomb Raider-titlar är open world, men bitvis får man illusionen. Lake of Nine är en lekstuga för Kratos och Atreus som bit för bit låses upp i takt med att vattennivån sänks och förmågorna blir fler. Rise of the Tomb Raider är inte sällan linjärt men dalen med Sovjetbasen kommer med dolda gravkammare och flera sidouppdrag. Det kittlar äventyrslustan, och jag känner mig levande.

Det är som natt och dag när man jämför med halvdöda öppna världar. Så, kära utvecklare, se dina begränsningar. Du har förmodligen inte ett GTA i dig, och det är okej. Att bygga mindre och med glädje är tusen gånger bättre än (ännu) ett ihåligt fuskbygge.