Imorgon släpps vårens stora skräckspel. På många sätt är det en återgång till den gamla skolans överlevnadsskräck och jag gillar det starkt. Det här är berättelsen om hur #Resident Evil 7 gång på gång lyckades skrämma skiten ur mig, men också om hur spelet föll på målsnöret.

Skymningen faller och bilen jag färdas i närmar sig sitt mål. Det är en bit att promenera till den anspråkslösa gården som är belägen någonstans ute i Louisianas träskmarker. Inuti är huset förfallet, trasigt och äckligt, men samtidigt fyllt av minnen från förr i form av foton och vackra tavlor.

Välkommen till bords hos familjen Baker

Jag iklär mig rollen som Ethan Winters, en helt vanlig person på jakt efter sin försvunna fru, uppenbarligen kidnappad av Baker-familjen som bor här. Men mycket snart går det upp för både mig och Ethan att det inte bara är hans fru som måste räddas, utan även han själv. Hela grundidén känns som hämtad ur klassiker som Motorsågsmassakern från 1974. Men eftersom det är en typ av narrativ som aldrig tidigare existerat i Resident Evil-serien lyckas det ändå kännas otroligt fräscht.

En bidragande faktor till att spelet är så läskigt är för att det numera är i förstaperson. Det går helt enkelt att komma närmre allt äckelpäckel än någonsin tidigare. Genom att byta perspektiv påminner Resident Evil 7 faktiskt mer om de klassiska spelen, med ett begränsat synfält och ett långsammare tempo som gör det lättare att uppskatta den detaljerade och stundtals fotorealistiska omgivningen.

Den som letar lite extra blir dessutom belönad i form av extra resurser och små kvarglömda föremål som berättar sin egna tysta historier. Capcom lyckas framför allt med att skapa miljöer som övertygar mig om att detta är en plats som folk faktiskt bott på, samtidigt som det skrämmer mig att de faktiskt fortfarande gör det. I huset finns en del pussel som måste lösas, men de erbjuder minsta möjliga motstånd och bottnar i enkla "ta föremål A och kombinera det med föremål B".

Skruvmejsel. Kan skruva saker

Du som spelat valfritt FPS-spel lär känna dig som hemma i förstapersonsvyn, men räkna inte med att pricka rätt varenda gång. Jag skyller på att kamerasvajet stundtals gör det svårt att sikta, men en del av skulden ligger snarare i att jag i ren panik låter skotten flyga hejvilt. Inte helt omotiverat heller, för det man stöter på är bland den läskigaste jag mött i en virtuell värld. Det lyckas dessutom pricka in en rad av min personliga fobier.

Som om inte det vore nog är jag dessutom grymt utsatt. Mina vapen saknar ofta ammunition och den nedblodade skärmen är en konstant påminnelse om att jag är helt körd. Det blir en sann kamp om överlevnad och jag tvingas använda mina resurser på ett kreativt och sparsamt sätt.

Fadern i familjen är, liksom jag, lös i huset och om han får syn på Ethan kommer han att ta upp jakten med valfritt spetsigt föremål. Det finns inget bra sätt att stå upp mot honom, så därför handlar det om att försöka hålla sig gömd och att hitta alternativa vägar genom diverse skrymslen eller luckor. Men som om inte det vore nog så måste jag ju också ha tag i något viktigt i just det området han patrullerar. Ögonblick som dessa höjde min puls till orimliga nivåer och det fick mig stundtals att önska att jag spelade vad som helst utom just Resident Evil 7.