Jag skrev en gång för länge sedan att det första #Call of Duty var överlägset alla andra spel i genren. Det kändes som att spela en riktigt bra krigsfilm, och det lyckades med konststycket att få mig att ta mig igenom en lång korridor fylld av fiender utan att det någonsin kändes som just en korridor. Med #Call of Duty: Black Ops lyckas #Treyarch ge mig den där känslan igen. Inte för att det är det absolut bästa spelet i sin genre, eller för att det gör något revolutionerande rent spelmässigt, men för att det vågar rama in sina maffiga actionsekvenser och enorma explosioner i en ganska avancerad story.
En raket. I Ryssland. Tror du att du kommer att spränga den innan uppdraget är över?
Om du någonsin har så mycket som tagit i en shooter lär du omedelbart känna igen kontrollerna. Att springa, hoppa, ducka och skjuta känns naturligt och följsamt redan från allra första början. Det autosikte jag kommit att förlita mig på för att träffa fienden funkar som vanligt alldeles utmärkt. Håll siktet över en fiende, tryck in vänstertriggern för att zooma in lite och automatiskt justera in siktet över respektive fiendes överkropp, och sedan är det bara att skjuta eller småjustera som du själv vill. Någon enstaka gång finner jag att jag siktar på en fiende som gömmer sig bakom en vägg långt bak snarare än den närmare fiende som skjuter mig i ansiktet med sin AK-47:a, men det är undantag. Spelmekaniken är ungefär så enkel och finslipad som den kan vara, och är helt enkelt aldrig i vägen för spelandet.
Undantaget är några småmissar här och där, som till exempel en fiende med raketgevär som skjuter sönder en bro; här går det faktiskt att skjuta fienden ifråga innan det händer, men raketen kommer ändå flygande som ett brev på posten. Ibland kan det också vara lite knepigt att veta exakt vad man ska göra, och att springa omkring som en huvudlös kyckling medan hela världen skjuter på en är inte bra.
En lång historia
Men det är inte spelmekanik som gör det här spelet, även om den är bra. Actionsekvenserna är ofta imponerande, och den någon ojämna nivådesignen glänser till då och då med ett riktigt minnesvärt uppdrag. Karaktärerna är trovärdiga – åtminstone i ”krigsfilm”-kontexten – och miljön funkar. Multiplayer är precis så intensivt och beroendeframkallande som jag vill ha det. Men allt det här är i mina ögon sekundärt när jag märker att Treyarch har gjort något smått unikt: de har byggt Black Ops kring en välskriven story.
Om du ska basejumpa, glöm inte fallskärmen. Då kan det gå som för din kompis här.
Visst, vi snackar självklart inte Krig & fred-klass, men med spelmått mätt är det här ändå tämligen episkt. Och definitivt lite mer komplicerat än de flesta spelhistorier, som nästan utan undantag tillhör kategorin ”hjältens resa”. Du vet, ung (eller gammal) man råkar ut för något hemskt, jobbar sig sakta upp, råkar ut för ett bakslag någonstans längs vägen men kommer med sina vänners hjälp tillbaka och besegrar den onda skurken lagom till eftertexterna.
