Jag kan det här med strategi. Blott tio år gammal sålde jag min själ till Blizzard när de släppte Warcraft 2. Med Command & Conquer och Red Alert köpte Westwood rättigheterna till den. I och med studions fall var jag fri igen, men Petroglyph Games, sprunget ur Westwood, gjorde ett tappert försök med Star Wars: Empire at War. Nu är de tillbaka med The Great War: Western Front.
Första världskriget har inte fått samma hausse som dess psykotiska lillebrorsa – andra världskriget. Kanske är det skyttegravskriget som inte lockar lika mycket? Och avsaknaden av många av de mer moderna stridsteknikerna, som kittlar så där gött i strategidelen av magsäcken. Med The Great War vill Petroglyph ändra på detta.
Det stora skyttegravskriget.
Upplägget är lite som en avancerad version av den dynamiska kampanjen i Company of Heroes 3. Dina trupper märks ut som pjäser på kartan och i detta läge rör det sig om turordningsbaserad strategi, där offensiva eller defensiva slag spelas som ett klassiskt RTS – om du inte vill låta spelet räkna på utfallet. Strategikartan å sin sida sträcker sig från Kreuznach i västra Tyskland till kusten vid Calais, med en gräns vackert dragen mitt emellan de två kämpande sidorna. Gränsen befästs av Trippelalliansen och Trippelententen på den andra sidan. Året är 1914 och kriget är bara i sin linda. Det dröjer ett tag innan stridsvagnar och senapsgas gör sitt avtryck i världshistorien.
"Det dröjer ett tag innan stridsvagnar och senapsgas gör sitt avtryck"
Som du kanske redan gissat är det inget graciöst strategispel vi pratar om och RTS-elementet är väldigt pang på rödbetan. Du börjar dina spelrundor med förberedelser genom att placera ut skyttegravar, befästa dem med kulsprutevärn, spaningsballonger och placera ut trupper. Du gör även rätt i att alltid ha artilleri i fokus, då det är en vital del av en lyckad offensiv. Själva grundpelaren i detta heter logistik och varje tur på kampanjkartan består av en avvägning mellan offensiv eller resurssparande. Finns det inga resurser förstärks inte trupperna och möjligheten att anfalla blir små. Detta påverkar även förberedelsefasen.
Petroglyph har även lagt till ett matigt teknologiträd, där du kan välja att spendera de poäng som delas ut efter varje runda på diverse inriktningar. Vad du vill fokusera på beror såklart mycket på tycke och smak. Jag har inte riktigt hittat min personliga inriktning ännu, men hjälmar till soldaterna är såklart en ganska bra investering.
För att vinna i The Great War behöver du få ner motståndarefolkets vilja (Nation's Will) att strida, vilket såklart är lätt om du vinner dina offensiver eller stryper motståndarens anfallsförsök. Min senaste runda slutade med att endast två landområden tagits från fienden. För det här ett krig om centimetrar, vilket spelet påminner dig om hela tiden. Därför är landvinning inte en prioritet. Vilket i spelet visualiseras med att områden förlorar en stjärna och antalet av dessa beror på stadens försvarsförmåga.
The Great War innehåller dock inte bara en tysk och allierad kampanj, utan bjuder även på historiska slag där du kan återuppleva några av de mest kända från första världskriget. Vem minns inte slaget om Verdun, till exempel? Detta följs även av filmer från när det begav sig, som ger en intressant historielektion. Vilket uppskattas, trots att jag i mitt gedigna researcharbete sett både 1917 och They Shall not Grow Old. Utöver historielektionen finns både skirmish och ett rätt sparsmakat onlineläge. Det hade varit trevligt att prova om det nu fanns någon att spela med – det ekar nämligen tomt i lobbyn.
Det finns gott om WW1-historia att lära.
"Det var enklare förr."
Petroglyph har inte gjort något egentligt fel med The Great War och lektionen i krigets fasor är både intressant och givande. Kampanjen kan vara både en nagelbitare och klackspark. Det känns dock som att mer arbete borde lagts på detaljer och att skapa ett beständigt slagfält. Endast skyttegravarna finns kvar om du återvänder till samma slagfält. Jag saknar dynamiska gränsdragningar, slagfält där kratrar kan användas som skydd och gyttja som bromsar dina och fiendens framryckningar. Inte ens liken från dina färska anfall blir kvar längre än några sekunder.
"Väcker drömmar om mer och större"
The Great War är inte mästerligt, men det väcker drömmar om mer och större. För det är något som lockar med att gräva ner sig och mota angrepp, för att sedan låta visslan ljuda och låta dina trupper attackera tätt efter att ett regn av granater fallit ner över fiendens linjer. Petroglyph Games misslyckas inte med att göra matcherna till nagelbitare, men de lyckas inte heller skapa vare sig bestående minnen eller slagfält.
