Som jag pratade om i min två år gamla förhandstitt är linjen tunn mellan att skamlöst kopiera och att hedra något. Songs of Conquest må ha stora likheter med Heroes of Might and Magic, men det är också en kärleksfull hyllning där Lavapotion både lånar och inspireras av 90-talsklassikern. Detta samtidigt som det kommer med moderna finesser.
"Spelar på retrofioler snarare än moderna elgitarrer"
Det är ett ytterst traditionellt omgångsbaserat strategispel som spelar på retrofioler snarare än moderna elgitarrer. Detta blir ett tveeggat svärd. Å ena sidan tror jag inte Songs of Conquest kommer locka så många från den yngre generationen. Men å andra sidan sitter det en hel hög 80-talister (jag själv inräknad) som har väntat på en värdig arvtagare till Heroes of Might and Magic.
Det grafiska retrovurmandet gör att man blir varm i själen.
Krig!
Det är en vacker fantasyvärld som målas upp.
Höjdskillnader spelar roll i striderna.
Jag har tillbringat många timmar i goda vänners lag i hot seat med Heroes of Might and Magic 2. Songs of Conquest blir en emotionell resa då spelet nästan känns enkom skapat för mig.
Det innehåller allt som kan önskas för ett HoMM-fan, allt från kampanjuppdrag och enskilda scenarion till multiplayer och – förstås! – hotseat. Fraktionerna att välja mellan är Arelon, Barya, Rana och Barony of Loth. Alla har sina distinkta stilar i hjältar, byar och trupper. Arleon är till exempel den mer klassiska riddarnationen medan Rana kommer från träskmarkerna.
"Beprövat koncept som funkar lika bra nu som det gjorde för 30 år sen"
Loopen är identisk med Heroes of Might and Magic. På världskartan ränner jag runt med mina hjältar, levlar och samlar resurser och utrustning. Samtidigt ska jag hålla min ekonomi i schack, bygga upp ett kungadöme med byarna och städerna jag erövrar för att sen eliminera mina motståndare och bli herren på täppan. Allt är omgångsbaserat där jag och mina motspelare turas om att göra våra drag. Det är ett beprövat koncept som funkar lika bra nu som det gjorde för 30 år sen.
Striderna sker även de i tur och ordning, och skulle kunna beskrivas som ett mer organiskt schack. Pjäser... jag menar trupperna, ställs upp på vardera sida av slagfältet och sen kan kriget börja. Varje trupp har också ett nummer över skallen som representerar hur många av denna enhet jag har i min armé. Vissa har dessutom specialförmågor som kan hjälpa egna sidan eller stjälpa den andra. Till skillnad från HoMM så är slagfältet mer vertikalt och höjdskillnaderna ger bonusar. En bågskytt kan till exempel skjuta längre om den står på en höjd. Även svärdbärare också får bonus om de har höjden på sin sida. Alla trupper har förstås också sina styrkor och nackdelar vilket återigen gör att allt påminner om schack. När jag väljer att blocka min motståndares 100 pilbågsskyttar med barderna så att riddarna hinner fram till fronten och kan göra blodmos utav större delen av motståndarens armé – då känner jag mig faktiskt smart.
Grafiken i Songs of Conquest går mer åt retorpixlar än vad Heroes gjorde, men det är otroligt charmigt och skapar på så vis också en egen stil. Musiken är skriven av Reynir Helgason och påminner, här också, om Paul Romero och hans fantastiska spelmusik till HoMM. Många av styckena har även sång och dessa fyller ut berättelserna i kampanjerna.
x
x
x
x
Det är svårt för mig att hitta något negativt med Songs of Conquest. Jag skulle gärna haft stadsskärmen så som Heroes-spelen hade i stället för att allt byggs på kartan. Både för mysigheten, men främst för att det ger en bättre överblick när byggnaderna blir fler. Spelet kan också likt HoMM ibland hamna i lägen där det känns som jag spelar wack-a-mole med motståndarlagens hjältar. Jag tar ut dem, men hinner bara fylla på mina resurser, och så står de där igen utanför mina portar med samma stora styrka som tidigare.
"Mitt minne av Heroes of Might and Magic är precis så som Songs of Conquest känns idag"
Mitt minne av Heroes of Might and Magic är precis så som Songs of Conquest känns idag. Men i själva verket finns det små moderna tekniska finesser som jag inte upptäcker förrän jag återvänder till Heroes of Might and Magic 2 och ser spelet utan nostalgiskt skimmer. Enheter kan till exempel nu inte stackas i oändlighet vilket gör balansen bättre i spelet. Magin är också knutna till enheter i stället för hjältar vilket gör att magikastandet inte är låst till första rundan. Att olika skjutande enheter har olika räckvidd gör också en hel del för den strategiska biten. Balansen av gammalt och nytt är därför i det närmaste perfekt där det både kan spela på nostalgi och kännas modernt. Kort och gott är Songs of Conquest uppföljaren till Heroes of Might and Magic som vi spelare aldrig fick och som vi förtjänar.
