Starten var deras bästa sedan The Wolf Among Us inleddes och känslan var att Telltale var på väg mot toppformen igen; mot den guldgruva av ord, drama och nagelbitande spänning som gjorde dem till kungar för några år sedan. Emellertid tycks jag ha lurats av kejsarens nya kläder. Realm of Shadows introducerade flera nya idéer som kändes helt rätt för det lärderlappska universumet. Möjligheten att planera attacker gjorde mig till nattens väktare och att länka samman ledtrådar kittlade Batmans deckarnerv. Det var två idéer som borde ha fått växa.
Om något har Telltale förmedlat att Batman inte är mer än människa.
Istället har de förpassats till skuggorna och de få gånger de plockats fram har jag ändå sagt för mig själv: "Det gjordes skickligare i första avsnittet". Så istället för en säsong som skrikit "POW!" och "BAM!" har Batman mest knallat och gått. Jag vet vad Telltale kan. Jag vet vad Batman kan. Han är värd mer än att knalla och gå.
Finalen är, liksom de tre senaste delarna, ojämn, men dalarna är djupa. Catwomans exit ur Gotham känns bara helt fel och Cobblepots sista scen startar med blodsplatter och övervåld som inte hör hemma i den här världen. Avsnittet startar ungefär lika abrupt som det slutar. En del trådar kapas bryskt medan andra får dingla. En snabb återblick till Bruce och Oswald som kids får det att krypa i mig av obehag.
Det slinker hit och dit, och alltför ofta ner diket.
Uppgörelsen mellan Bruce och Oswald börjar illa – men slutar bättre.
Om allting varit en hopplös röra hade det varit enkelt att avskriva, men här finns bitar som träffar rätt, även om man tvingas gräva efter dem. Telltale har lyckats från start till mål att bygga en mänskligare Batman. Även om de tagit i från tårna för att pressa in så många kända ansikten som möjligt – Joker, Penguin, Catwoman, Zsasz – och dessutom stressat fram deras historier (steget från Harvey Dent till Two-Face var rekordkort) vågar man ibland slå av på takten. Penguin blir Cobblepot igen och uppgörelsen med Bruce är en med ord – och därför effektiv.
Främst är det Lady Arkham som får ta plats och även om sista striden är en föga kreativ QTE-historia är uppbyggnanden ganska skicklig. Den får mig att ömma för Arkhams barn och framför allt för ladyn som slåss för deras upprättelse. Det är i de mänskliga stunderna Telltales Batman är som bäst. De borde ha varit fler.
Lady Arkham är inte en perfekt antagonist, men i finalen får hon skina.
Men trots att det finns ljuspunkter är finalen en besvikelse, och säsongen som helhet är inte bättre än bra. Om Telltale ska återvända till Gotham (det vill säga efter de andra femtielva uppföljarna och Hollywoodprojekten som ligger i pipen) krävs ett snävare fokus på en handfull ansikten snarare än alla på en gång, och en vilja att dra idéerna till sin spets. Batman är värd mer än så här.
