"Hade väntat mig mer – även om jag också får en del"
Systemsäljare. Ett begrepp som är det finaste av dem alla, åtminstone om du heter Sony, Nintendo och Microsoft. De stora drakarna drömmer om att skapa spelen som säljer konsoler men de vet också hur ofantligt många "vanlis"-titlar det går på varje systemsäljare. I virtual reality-fallet är behovet ännu större. Branschens VR-skrå fortsätter vara en dyr nisch som de flesta beskådar, kanske beundrar, på avstånd.
Jag var en av dem. Till dagen då en "killer app" hände: Resident Evil 7. Spelet som till sist fick mig att ta klivet och investera i en PSVR. Jag ska låta det vara osagt hur mycket systemsäljare Capcoms skräckis var för Playstation VR, men en personlig sådan var det definitivt.
Trots att jag köpte få titlar till min maskin ångrade jag inte en sekund de spenderade tusenlapparna. Resident Evil i virtual reality var mitt mest ikoniska spelögonblick under förra generationen. Det kändes nytt och fräscht på ett sätt nästan inga spel gör nu för tiden.
Ljussättningen är bländande men kommer inte till sin rätt bortom den virtuella verkligheten.
Seekers söker, och har du otur hittar de dig.
Fysiken när du klättrar känns ibland avig.
Du får delvis bygga din arsenal. Bitvis mer jobb än nöje.
Tänt var det här.
Horizon Call of the Mountain till PSVR2 (läs testet) är inte ett sådant spel. Det är i och för sig snudd på omöjligt att leva upp till, men jag hade väntat mig mer – även om jag också får en del.
Om Horizon-spelen är tegelstensromaner är detta snarare en intim novell om fallna soldaten Ryas som dras in i ett mysterium som både är större och mer personligt än vad han först anar.
"Jag besteg detta berg. Jag gjorde det"
Grundpelaren står stadigt och konstigt vore ju annars då detta bygger på Guerrillas prunkande postapokalyps i Horizon Zero Dawn och tvåan, Forbidden West. Visuellt sett är det en bländande fanbärare för Playstation VR2. Det har sådana där stunder, när jag bara stannar upp och andas in. Ögonblicksbilder som stannar kvar.
Känslan när kanoten glider alldeles bredvid de väldiga metallfötterna hos en dinosaurielik Tallneck. Hur man nästan känner nordanvindarna när man blickar uppför ett kargt och snörikt berg. Eller när man försiktigt tassar fram till en klippkant och spanar hundratalet meter neråt och tänker: Jag besteg detta berg. Jag gjorde det.
Det är känslor man vill stoppa in i en låda och plocka fram under en deppig dag.
Klättringen är livsblodet i de här ådrorna och görs mestadels riktigt bra. Bra på det vis att kontrollerna i princip går på ren intuition. Höger bumper (R1 på Playstation-språk) är höger grepp och motsvarande för vänster. I sann Horizon-anda markeras klättringsvänliga vägar uppåt med (mer eller mindre) diskret vit färg. Förutom klassiska berg klättras det i rep, genom grottor, uppför gamla byggnader (från "The Old Ones") och uppför fallna maskiner.
Japp, det klättras. Och klättras. Klättras lite till. Även om vyerna är svindlande känns det snabbt ganska gjort. Variationen både hjälps och stjälps av fler verktyg. Yxorna som kan borras in i is och slå sönder enkla trähinder faller sig naturligt. Du fiskar helt enkelt upp dem genom att slänga respektive kontroll över axeln och "dra" fram dem. Här stämmer verkligheten med den virtuella.
I övrigt tvingas du plocka arsenalen genom att hålla inne kryssknappen och styra dig runt via en diskret meny nere till höger i synfältet. När mycket annat är instinktivt känns detta som en bromskloss. På det här viset får du fram en repkastare med vilken du kan placera ut egna rep mellan klippor, och ett verktyg som tillåter svingande i öglor. Du kan även hoppa vid särskilda avsatser och det görs genom att hålla in R1 och L1 och dra dig bakåt.
"Att det känns FÖR långt är ett underbetyg"
Att vissa byggstenar inte faller sig särskilt naturligt må vara hänt. Den största synden är dock hur enahanda det snabbt blir. Horizon-spelen tar i regel uppemot 50 timmar medan detta sträcker sig sex, sju timmar. Att det känns för långt är ett underbetyg.
Det håller ofta tekniskt bra men när jag, i sidled, vrider kameran hackar det ibland till. Fysiken i klättringen sviker också och bitvis har jag svävat ovanför rep jag logiskt borde hänga under. Det är i och för sig detaljer men när man kommer dem så nära är det omöjligt att inte känna skavet.
Du klättrar i rep, längs klippor och uppför stora maskiner. Mycket klättrande blir det.
Känner du de mekaniska bestarna från tidigare spel är det en fin fördel.
Du möter färre människor än monster.
Tält var det här.
Det ser mer kaotiskt än vad det faktiskt är.
Det är svårt att säga hur mycket av äventyret som består av vertikalt klättrande. 70 procent? Mer? Duellerna mot maskiner är hur som helst en oväntat liten del av Call of the Mountain. En vettig avvägning då Ryas knappast är någon Aloy i stridens hetta. Här låses rörelserna och vi får nöja oss med att strejfa, och väja, åt höger och vänster i en vid cirkel kring motståndet.
Pilbågen är kittet som håller ihop striderna. Du plockar fram pilar som yxorna, siktar med ena kontrollen och drar pilen bakåt med den andra. Också här: intuitivt. Dessutom ansträngande att avfyra pil på pil (kanske säger ännu mer om personlig formstatus?). Utöver ros ska dock pilbågen få en skopa ris. För att sikta riktigt bra upplever jag det som ett krav att du håller pilbågen framför ögonen (logiskt nog), men jag upplevde det trots detta att finliret var knepigt.
Ett eget sorgebarn är pilarna. Precis som i Horizon finns olika varianter. Is kan göra fienden både segare och mer sårbar, eld kan över tid få livet att rinna ur dem, och det finns också pilar som skjuter loss maskindelar - djupt tillfredsställande. Men. Specialpilarna måste du bygga, och det måste du göra varje gång du behöver fylla på kogret. Det görs genom att placera pilspets och lite annat, vilket är okej en gång. Dötrist i längden.
Nåväl, måste man så måste man. Och då Glinthawks, Seekers och de andra mördarmaskinerna har samma svagheter som i de två andra Horizon-spelen är det klokt att preppa. Ganska sent i spelet låser du även upp en slunga som med is och eld kan träffa flera fiender i stöten. Räkna dock inte med att faunan är så spännande som du minns den. De, liksom Ryas, är stelbenta.
Emellan (mycket) klättrande och (färre) strider har vi fast mark under fötterna och miljöer att utforska. Den som vant sig vid Guerrillas jättevärldar får här något annat – och det är inte fel. Call of the Mountain är mestadels linjärt även om det finns vägval att göra ibland. Till fots finns en... unik kontrollmetod. Du håller inne två knappar och rör kontrollerna i cirklar för att ta dig framåt och backar genom att skjuta armarna framåt. Du kan också spela "som vanligt". Gör det.
En shoutout är ögonspårningen definitivt värd. Att vandra runt i menyerna med blicken fungerar precis så enkelt man vill att det ska göra. Det finns dessutom en hel del att pilla med.
Det finns inställningar för att mildra eventuell åksjuka, men trots att jag körde utan hängslen och livrem i flera timmar i stöten, lyckades jag undvika all form av illamående. (En kollega var inte lika lyckligt lottad.) Detta är förstås en högst individuell måttstock men det känns lovande att jag vinglat och dinglat hundratals meter ovanför marken under lång tid utan minsta kväljning.
"Det här är ingen killer app"
Det är mycket som är bra med Horizon Call of the Mountain, men när jag ser de sju timmarna i backspegeln är känslan ändå tydlig: det här är ingen killer app. Det är mer ett snyggt skyltfönster in i Playstation VR2-världen och potentialen den erbjuder.
Den är stor. Den är löftesrik. Men ännu inte infriad.
En andra åsikt
Urk! Och jag som trodde åksjuka hörde till gammal VR, men en timme eller så in i Horizon kommer obehaget krypande. Helt överraskande, för PSVR2 är verkligen inte ett dåligt headset. Men kameran beter sig skevt: hackar och blir suddig när huvudpersonen vrids sidledes med högerspaken, som om frameraten får hicka just då. Och det är bara då det sker; vrider jag huvudet eller går glider bilden fram silkeslent. Att spelet till stor del går ut på att klättra, hänga och svinga sig genom berg och dalar bidrar kanske också, men det är trots allt många år sen jag kände så här, så något i Horizon funkar inte med mig.
Tacksamt nog är Horizon det enda PSVR2-spelet det här händer i. Och eftersom jag delar Fredriks åsikter om spelet så gråter jag inte över att behöva sluta innan slutet.
Tomas Helenius
► Test - Playstation VR2 är ljusår bättre än PSVR
Fotnot: Horizon Call of the Mountain släpps 22 februari exklusivt till PSVR2.
