Skulle man gå efter den enkla logik man hade som barn, att två bra saker ihopslagna blir helt fantastiskt, skulle #The Saboteur vara något av det bästa spelvärlden skådat. Jag menar, Grand Theft Auto är bevisligen en av världens populäraste serier och få epoker är lika omtyckta (och exploaterade) i spel som andra världskriget. Nu vet ju du lika väl som jag att den enkla logiken inte riktigt håller hela vägen in i mål, men även om #Pandemic Studios sista spel knappast kommer gå till historien så är det verkligen inte den katastrof som mitt experiment med pannkakor och ketchup visade sig bli.
GTA Paris
Du är Sean Devlin, en irländsk mekaniker och racingförare som har oturen att ryka ihop med fel nazist under ett race. Konsekvenserna är ödesdigra: innan kvällen är slut har din bästa vän dött och Tyskland invaderat Frankrike, vilket tvingar dig att fly hals över huvud till Paris. Väl där dras du snabbt in i en cell av den franska motståndsrörelsen. Det ger dig utmärkta möjligheter att planera din högst personliga hämnd samtidigt som du kan sabotera så mycket som det bara går för de tyska ockupanterna i ett Paris som du kan färdas mer eller mindre fritt i.
Upplägget är alltså en enkel hämndhistoria men allt blir mer komplicerat i takt med att hemligheter, förräderi och kärlek kommer in i bilden. Faktum är att handlingen skulle kunna vara riktigt intressant, om det inte vore för hur karaktärerna porträtteras. Jag har säkerligen blivit bortskämd efter en rad titlar med bra röstskådespeleri, men jag har ändå svårt att smälta det faktum att många av karaktärerna låter som om de vore tagna ur den gamla komediserien "'Allo 'Allo!". De tycks inte ens ha tagit sig tid att hitta en riktig irländare för att gestalta Devlin, och samma känsla infinner sig när spelets fransmän och tyskar gestaltas. Trist, onödigt och kanske ett tecken på #EA:s syn på spelet och Pandemics framtid.
Smyghoppande racingaction
Spelmekaniskt är det precis som Grand Theft Auto och liknande spel ett hopkok av genrer: tredjepersonsaction och plattformshoppande kombineras med smygande och racing. Var för sig skulle det vara svårt att ge något högre betyg än godkänt till samtliga element men tillsammans funkar de ändå helt okej. Många kommer säkerligen störa sig på att det inte är realistiskt på något sätt eller vis. Sean klarar att ta en hiskelig mängd kulor innan han faller till marken och när han bestämt sig för att klättra uppför en byggnad är det omöjligt att stoppa honom. Har du inget emot lite överdrivna förmågor hos vår huvudperson finns det inte alltför mycket att klaga på. Det är sannerligen inget som är värt att skriva hem om, men det är långt ifrån dåligt.
Två exempel på hur man får PEGI att stämpla "18" på fodralet.
The Saboteur har emellertid en komponent som gör att det står ut från mängden och det är just själva saboteringen. Nazisterna har verkligen funnit sig tillrätta i Paris vilket innebär att det finns en mängd radiostationer, kanoner, pansarvagnar, bensindepåer och till och med zeppelinare som bara väntar på att någon ska komma och spränga dem i småbitar. Detta görs med fördel med lite dynamit som du placerar i närheten av målen. Det kan vara väldigt lätt att ta sig till dem, men ska du komma åt någon viktigare installation krävs det smidighet, våld och/eller list. Ett smart sätt kan vara att ta dig upp på hustaken för att se om det finns någon vajer som kan ta dig närmare ditt mål. Våld kan också fungera om du ser till att utrusta dig med tillräckligt bra vapen. List är dock min personliga favorit då den gör det möjligt att överfalla en intet ont anande tysk och sno hans uniform. Det är inte en hundraprocentig förklädnad, går du inte som en tysk soldat kan de lätt genomskåda dig, men även om du anammar deras skitnödiga gångstil kan du inte gå alltför nära fienderna utan att bli upptäckt.
