Realm of Shadows är Telltales starkaste säsongsinledning på flera år. Det är inte för att de tolkar Batman, utan för att de tolkar Bruce Wayne.
Det hade förstås varit självmord att försöka mäta sig med Rocksteady på deras hemmaplan – med Telltalemotorn under huven! Istället sparkar teamet hem bollen på sin egen trygga planhalva, som är en utsökt blandning av dialoger, quick time, och faktiskt med ett par nya gadgets i rockärmen.
"I'm Batman!
Det säger inte mycket men jag säger det ändå: detta är studions mekaniskt sett bästa spel. Den uppgraderade motorn gör ett bra jobb med att förverkliga Gotham Citys regntunga mörker och karaktärerna däri. Animationerna är mjuka, miljöerna mer detaljrika och kameraåkningarna riktigt läckra. Ibland hostar det dock till, i de mest intensiva scenerna, så där som det bara kan göra i Telltalespel.
Och prosan är välskriven, så där som den bara kan vara i Telltalespel. Man har valt att röra sig långt bak i historien om Wayne och hans alter ego, vilket är en logisk startpunkt. Harvey Dent aspirerar på att bli Gothams borgmästare, och både Dent och Wayne ser mer än gärna att stans nuvarande starke (och korrupte) man abdikerar.
Batman är en ny stjärna på himlen och både folket och polisstyrkan är ännu osäkra på huruvida han är en god eller mörk kraft. Wayne rör sig med självklarhet, men också med tungsinthet, mellan balsalar och bakgator.
En man och hans två världar.
I första scenen, i stadshuset, kämpar Batman mot en skock skurkar och Catwoman (som för mig alltid kommer vara lika med Michelle Pfeiffer, men hon här funkar också), i en fullständigt vansinnig QTE-sekvens. Studion bemästrar verkligen den bespottade mekaniken och spetsar här till den med klassiska batmoves, änterhaken och en mätare som sakta fylls när jag tajmar knapptrycken – tills jag kan släppa lös en definitiv slutattack. Det känns faktiskt som att jag har kontroll över kaoset.
Det vill säga, tills jag blir skjuten i axeln och tumlar över kanten på skyskrapan.
Mannen bakom masken
Den dramatiska sekvensen vävs samman med vad som väntar senare på kvällen: politiskt mingel i Wayne Manor. Att fara längs Gothams skyline, hack i häl på Kattkvinnan, och plötsligt agera värd för den tätaste klicken i Gotman borde rimligen vara ett tvärt kast – men inte så mycket som du tror.
Här är nerven en annan, men likväl nervig. Journalisterna håller koll på Bruce: att slinta med tungan eller ta fel man (läs: gangster) i hand kan slå ihjäl Dents borgmästarkampanj. Självklart hamnar Wayne snart i skottgluggen. Innan eftertexterna rullar har han hunnit ifrågasätta vem han är, sina rötter och vart han är på väg. Med andra ord, en förträfflig grogrund för berättelsen om mannen bakom masken.
Det är drygt två timmar skickligt koreograferat drama, men bitvis är trådarna för många och för lösa. Jag önskar också att de nya idéerna fått skina starkare. Vid ett tillfälle får jag chansen att planera en attack från utsidan, via en drönares kamera, innan jag kastar mig in i hetluften. Alternativen är dock försvinnande få. Vid ett annat undersöker jag efterdyningarna av en explosion och istället för att bara klicka mig fram får jag pussla ihop ledtrådar för att dra slutsatser. En lovande ny idé, men än har den inte dragits till sin spets.
Den lite överdrivna serietidningskänslan sitter perfekt.
Jag hoppas Telltale snart inser att de kan utmana oss mer och i fortsättningen ger oss friare tyglar. De är nämligen något mycket bra på spåren med de nya idéerna och i flera fall är de redan hemma.
Gotham City. Denna mångmiljonstad som gett oss så många historier, såväl briljanta som kufiska. Från Adam Wests ”kaboom!”-tolkning iklädd väldigt konstiga kalsonger på bästa sändningstid, via Christopher Nolans mogna filtrilogi till Rocksteadys fulländade spelserie. (Minus pc-versionen av [i]#Arkham Knight[/i. R.I.P.) Staden har alltid varit ett syndens näste för skurkar och en högborg för hjältar, men sällan något som utforskar gråzonerna däremellan.
Jag är glad att Telltale tagit sikte på mellanrummet. Jag ser fram emot att reda ut om Bruce Wayne är skurk, hjälte eller någonting mittemellan.
Fotnot: Recensionen bygger på pc-versionen.
