När jag pratade om #Homefront: The Revolution med en av utvecklarna på Gamescom förra sommaren råkade jag förolämpa honom en aning. Jag insinuerade att spelet var lökigt på samma vis som gamla 80-talsfilmer som Red Dawn, men blev försäkrad att Homefront är på allvar och att utvecklarna har forskat mycket om det amerikanska frihetskriget och gerillakrigföring för att få spelet att kännas autentiskt.
Nu när jag spelat det färdiga spelet förstår jag att han menade allvar. Tyvärr. Homefront är nämligen riktigt korkat, men tar ändå sig själv på ett allt för stort mått av allvar. Visst finns här små försök till humor, och referenser till nämnda Red Dawn, men på det stora hela verkar det som om det är meningen att vi ska ta detta på någon sorts allvar – vilket är omöjligt.
Ofrivillig humor uppstår när Homefront: The Revolution tar sig självt på stort allvar.
Intrigen tar avstamp i en alternativ verklighet där Nordkorea är en militär, teknologisk och ekonomisk stormakt och USA går på knäna. Eftersom amerikanerna inte kan betala sin statsskuld invaderar nordkoreanerna dem, och nu är det upp till dig och dina förment punkiga kompisar i motståndsrörelsen att besegra fienden med hemmabyggda vapen och en stor dos sliten 90-talsattityd.
Konceptet med gerillakrigföring är intressant, då du måste slå till snabbt och sedan fly innan fienden kallar in förstärkningar. Du är väldigt ömtålig, och kan inte stå emot fiendens fulla styrka. Det ger spelet en lite annorlunda dynamik – till en början. Sedan blir det snabbt tjatigt när uppdragen i sig är så repetitiva och oinspirerade. Det är samma sorts öppna kartor vi sett till leda vid det här laget, med en massa likadana kontrollpunkter att beta av för att få kontroll över de olika stadsdelarna i Philadelphia. Miljöerna är ofta grådaskiga och trista, och striderna blir även de snabbt rutinmässiga. Skjut lite och spring. Skjut mer, spring lite till. Kanske ta en motorcykel en sväng.
Vapensystemet har potential, dock. Det finns ganska få vapen, men varje kan uppgraderas flera gånger så att de kan byggas om. Till exempel så kan hagelgeväret bli en eldkastare och du kan låsa upp diverse olika sikten och andra tillbehör för att bygga ihop precis de vapen som passar dig. Det är fyndigt och passar väl in i tematiken. Det är bara synd att inte resten av spelet är lika smart.
Bygg dina egna vapen – smart och kul.
Framför allt är det manuset som är riktigt påfrestande, med repliker och karaktärer så klyschiga att det gör lite ont att lyssna på dem. Faktum är att jag har väldigt svårt att uppbåda något intresse för kampen mot fienden – som de fånigt nog kallar ”norks”. Seriöst – ”norks” är ett av de vanligaste orden i spelet, hur ska man kunna ta det på allvar? Dessutom är motståndsrörelsen så otroligt dumma att de får skylla sig själva när allt går åt helvete. Vem som helst kan se alla vändningar komma på miltals avstånd, men de korkade huvudpersonerna fattar ingenting. De vandrar glatt in i första bästa fälla som dyker upp, och deras förmåga till strategiskt tänkande tycks vara noll.
Tyvärr spiller det här också över i själva uppdragen, där man ofta måste göra saker som inte känns logiska eller särskilt givande sett till helheten. Mycket handlar om att springa runt och slå på strömmen i olika byggnader, något som ofta kräver lite valhänt klättrande som spelets kontroller inte känns helt optimala för. Ibland är spelet också otydligt med vad som krävs för att klara ett sidouppdrag, och vid vissa tillfällen har det varit svårt att avgöra om jag gör något fel eller om en bugg stör.
De här två är både störiga och korkade. Som de flesta i spelet.
Med tanke på hur risigt optimerat det är så gissar jag på det senare. Karaktärer kan gå upp i rök, vapendelar kan fastna i luften när du bygger om dina vapen och diverse grafikglitchar är vanliga. Men det är lättare att förlåta än den ojämna bilduppdateringen. Även om jag ställer ner det mesta några snäpp så hackar och rosslar spelet betänkligt bitvis – trots att jag spelar på en dator som möter de rekommenderade kraven.Det är ett krävande spel, trots att grafiken inte riktigt känns så tilltalande att det kan motivera det. Även om regnet är tjusigt.
Det är synd, för det finns potential i Homefront. Att köra en motorcykel rakt mot en fiendekonvoj, kasta sig av med en kullerbytta och börja kasta molotovs är spektakulärt och kul. Att ligga i bakhåll och på gerillavis anfalla en patrull och sedan fly hals överhuvud från den jagande fienden är spännande. Korta stunder åt gången. Sedan börjar sprickorna visa sig.
Det är inte den revolution de öppna actionspelen behöver.
Fotnot: Vi har testat pc-versionen av Homefront: The Revolution.
