Knack

Det här är inte framtiden. Det här är forntiden. Och det, ska jag be att få tala om, är inte nödvändigtvis en dålig sak. #Knack tar mig med på en resa genom minnenas allé till en svunnen era då de största hjältarna hette Crash och Spyro. Det var en tid då en konsols anseende mättes i hur coola och charmiga plattformsikoner den hade. Det var en mycket fin tid för plattformsentusiaster.

Det är tur för #Sony att det är nya tider. För om Playstation 4 skulle stå och falla med Knack hade de haft allvarliga problem.

Knack knockar inga plattformsrivaler.

Knack är nämligen rätt knackigt. Mark Cerny, som en gång byggde Crash och Spyro, har lyckats med det förbluffande konststycket att snida ett spel som är betydligt svagare än dem han snickrade ihop för nästan tjugo år sedan – på alla punkter.

Jag vandrar i sakta mak ner i gruvschakt, över bergsplatåer och genom tungt bevakade fort. Men trots de varierade fondväggarna är banorna stöpta i samma jämntjocka form; de tar aldrig slut och tuffar på i exakt samma tempo. Ibland låter spelet mig göra oförargliga plattformshopp, som är snudd på omöjliga att bomma. Skillnaderna mellan #Crash Bandicoots rappa och sinnrika bandesign är milsvid.

Ett krossat hjärta

Men, försöker jag intala mig, det är väl ändå striderna som väger tyngst? Må så vara men de är också djupt orättvisa. Knack vevar frenetiskt med sina små armar och träffar sällan måletl. Gör jag ett litet misstag innebär det oftast att jag ser hur Knack krossas i tusen bitar och tvingas starta om. Spelets checkpoints ska vi inte ens tala om då de är försvinnande få. Där och då krossas också mitt hjärta i tusen bitar och jag inser att det är ljusår mellan Knack och den rena spelglädjen i Spyro the Dragon.

Men trots att Knack är en dålig konsolambassadör är det inte ett totalt haveri.

Historien om troll, professorer, hjältar och brustna hjärtan är väldigt charmig i all sin enkelhet. Den berättas snarare med entusiasm än bra skådespeleri, men man kommer långt med ett stort hjärta. Det är den som bär mig framåt genom de långtråkigaste partierna. Och det är den som får mig att känna.

Även under spelets gång händer det att jag känner något. Att leta efter gömda rum och skatter är kittlande. Det är också häftigt att se lille Knack suga i sig flammande trävirke och isbitar för att växa sig större och starkare. När Knack blir en dödsmaskin är det en liten fröjd att röja runt och mosa fienderna som annars krossar mig. Men glädjen är flyktig och efter en kort solglimt hopar sig tunga, jämntjocka regnmoln.

Det är tur att Mark Cerny är bättre på att bygga konsoler än plattformsäventyr.