Någonting luktar ruttet i #Operation Raccoon City och då tänker jag inte främst på de levande döda.
Resident Evil är #Capcoms största guldkalv och huvuddelarna levererar ständigt miljonsiffror både i försäljning och på Japanjättens bankkonto. Hur då beslutet växte fram att lägga ut det aktade namnet på en orutinerad utvecklare, det är för mig en gåta.
När Pelle började äta på Annika visste nog båda att det här förhållandet inte skulle funka.
Vancouver-baserade #Slant Six Games har tillåtits låna berättelserna från #Resident Evil 2 och den direkta uppföljaren #Nemesis, två fantastiska zombieklassiker. Men istället för att återuppleva katastrofen ur Leons, Claires och Jills perspektiv träder en underrättelsetjänst från ondskefulla Umbrella in i handlingarna. Det låter som ett klokt och udda drag; att skriva om en klassisk historia där den mörka sidan går segrande ur striden. Men intentionen blir aldrig vackrare än på idéstadiet.
Operation Raccoon City är inget annat än en medelmåtta och för seriens vidkommande ett taffligt kapitel som bör ges minimalt utrymme i historieböckerna. Säkerhetsstyrkan är en samling personlighetslösa skal med lustiga masker. De pratar ibland men orden är banala. De skjuter ofta men utan tyngd. Det som pågår i bakgrunden då? De klassiska händelserna, som när William Birkin förvandlas till ett monster eller mötet med de klassiska hjältarna – borde inte de vara värda någonting? Nej, är det korta svaret. De drygt tio år gamla PSone-titlarna var både mer välberättade och snyggare framförda än det här.
Trots att utvecklarna lånat monster (hunters! Lickers! Nemesis!) blir de monstruösa stilikonerna aldrig mer än bleka kopior. De försöker bete sig som förr men någonstans på vägen lyckades Slant Six slita hjärtat ur deras zombiekroppar.
Lickers tycker föga förvånande om att slicka ihjäl sina offer.
Så förebilden till trots ter sig Operation Raccoon City aldrig som ett Resident Evil. Med tanke på att sjukhus, gator och topphemliga labb är som skurna ur klassikerna är det en slags otacksam bedrift. Men ska vi för en stund skära bort arvet och ta spelet för vad det är – en onlinebaserad co-op-shooter – då kanske vi hittar något, åtminstone aningens, vackrare?
Att uppleva actionäventyret ensam är lite uddlöst, med tanke på att de tre medhjälparnas ai beter sig lite hur som helst; återupplivar aldrig spelaren, ställer sig ständigt i vägen och fastnar både här och var. Jag svär, de odöda beter sig mer levande. Men att såga spelet på grund av detta är också poänglöst, lite som att bedöma #Battlefield 3 och utelämna multiplayer.
Glimtar av kvalitet
Jag säger inte att spelet blir exceptionellt tillsammans med tre medspelare, men det blir åtminstone mer acceptabelt. Det är snabb, enkel action genom sju trånga banor som bjussar på enorma zombiearméer och ett par partier som lyckas göra avtryck. Stunderna ute på gatorna är hysteriska. Zombier krälar/hasar/springer från varje dunkel gränd och brinnande bilvrak. Samtidigt tvingas vi göra upp med skjutglada agenter utsända från regeringen. Vi hamnar också i ett par synnerligen glödheta eldfällor som får spelet att kännas som ”teh shit”. Fem minuter senare är det bara skit. Igen.
Det finns ett par idéer som glimtar till men kunde varit vassare. Du kan exempelvis börja blöda och då locka till dig de stönande köttälskarna. Detta kan också användas till din fördel när du skadeskjuter levande motståndare. En annan udda twist är att du kan bli smittad av viruset och sakta se hur mätaren tickar ner samtidigt som skärmen blir alltmer otydlig och dimmig. Till slut tappar du kontrollen och kastar dig mot dina forna fränder. ”Zombiesjukan” är dock snabbt avhjälpt genom ett välriktat skott i pannan och en sekundsnabb återupplivning – alternativt en antivirusspray. Mer dramatisk än så blir det tyvärr aldrig.
Den bästa skölden är köttskölden.
Utöver den osexiga kampanjen finns tävlingsinriktad multiplayer. Det som hottar upp matcherna är det faktum att de strösslas med levande döda hinder. Samtidigt som du måste skjuta sönder knäskålarna på Ada Wong och Claire Redfield tvingas du parera den hasande armén och ta ögonblicksbeslut när både du och din kombattant hamnar i knivdueller mitt inne i en zombieskock. Ledtråd: att tilldela motståndaren ett ymnigt sår sätter garanterat fart på köttfesten.
Men trots ett par habila idéer är det svårt att bli särskilt upphetsad av Operation Raccoon City. Jag känner mig utsatt; inte av zombiehorderna, utan av spelupplevelsen. Det är standardaction utan unikum och tar mig aldrig till outforskade känslospektrum utan nöjer sig med ett alldagligt shooter-upplägg med spelmässiga fallgropar och lika mörka som oinspirerade miljöer. Så vi pangar på utan att riktigt bry oss och längtar till slutet av varje bana – och tillbaka till de enastående förlagorna.
Fotnot: recensionen bygger på Xbox 360-versionen av spelet. Resident Evil: Operation Raccoon City släpps till Windows i maj.
