#Batman: Arkham Asylum kom från ingenstans. Jag minns hur jag fick se en tidig version av spelet på ett hotell här i Stockholm. Det enda jag kunde tänka på var: ”#rocksteady|Rocksteady? Men det är ju noshörningsmutanten från Turtles?”

Numera förknippar jag namnet med en av världens bästa spelutvecklare. Med Arkham Asylum gav Rocksteady oss det första riktigt bra Batman-spelet; en tour de force som blandade metroidvania (spel med metodisk utforskning där man återvänder till tidigare områden för att hitta nya föremål, t.ex. Metroid) med ett unikt stridssystem, ett läckert utnyttjande av Batmans arsenal och en story som lyckades frammana både tårar, skratt och kalla kårar. Vem minns inte de drömlika dusterna med Scarecrow, katt och råtta-leken med Killer Croc nere i kloakerna eller för den delen Jokerns ständiga orerande över högtalarna? Härliga tider, strålande tider.

Förväntningarna på #Batman: Arkham City är med andra ord enorma. De infrias... nästan.

Typisk ungkarlsaktivitet.

Det har hänt en hel del sedan Jokern belägrade Arkham Asylum. Doktor Strange, en av Batmans äldsta skurkar, har fått fri lejd av borgmästaren att spärra av och utrymma en hel stadsdel av Gotham City, dit stadens kriminella element skickas. Bovarna får alltså fritt spelrum inne i Arkham City så länge de inte försöker fly. Det låter en smula vansinnigt, och mycket riktigt har Strange en komplex och mycket ondskefull plan med det hela. Gubben vet till exempel att Batman är Bruce Wayne.

Bruce blir kidnappad av Stranges vakter när han protesterar på öppen gata – mot Arkham Citys uppbyggnad så klart – och sedermera dumpad innanför murarna på det skurkinfesterade området. Och här inne händer det grejer. Pingvinen och Jokern ligger i luven på varandra och håller på att starta ett gängkrig, Catwoman håller på att avrättas av Two-Face, Mr Freeze har kidnappats av Pingvinen, Gåtan har fyllt Arkham City med sina mordiska klurigheter, Jokern är sjuk och håller på att dö av Titan-överdosen han tog i förra spelet, och mitt i alltihopa övervakar Strange dem alla.

Din chans att vara Batman

Arkham City är ett enda underbart virrvarr av storytrådar som går in och ut ur varandra. Vart man än beger sig i den dystopiska stadskärnan – som inkluderar ett stålverk, en polisstation, ett museum, ett par kyrkor, tunnelbanesystem, och, förstås, massvis med mörka, fuktiga hustak att sväva mellan – får man höra rykten från patrullerande underhuggare om ”fängelsets” mer prominenta invånare. Poison Ivy och Croc håller sig för sig själva. Bane har vänt blad (eller?).

Mannen, myten, legenden. Notera hur ärret på jättens frånvarande arm går hela vägen ner till byxlinningen – vad i hela friden hände där?

Att kastas ner i den här kitteln som Batman är något av det mest spännande jag varit med om som gammalt Batman-fan. Visst kan man hålla sig till handlingen i stort om man vill, men då är det risk att man missar det som är Rocksteadys egentliga välgärning: staden, estetiken, de små detaljerna, känslan att vara Batman.

För den känslan är verkligen oöverträffad i Arkham City. Liksom tidigare kan man sväva med hjälp av capen, men nu kan man också, via en kamikazedoftande missilmanöver som får en att rusa mot marken, få ny luft under ”vingarna” och på så sätt verkligen kunna flyga. Det är en orgasmisk upplevelse.