Indiespelen är fantastiska. De bryter mot både konventioner och regler, fyrar av konceptuella idéer som tvingar oss att tänka på spel ur helt nya perspektiv, vågar det som Halo, Call of Duty eller Final Fantasy aldrig skulle våga. Tid och rum manipuleras på de mest häpnadsväckande sätt, otäcka teman som ångest och sorg kan utgöra hela basen för spelet, minimalism är ofta ledordet.
Ironiskt då att spelet som ”startade” allt, det spel som fick såväl spelare som utvecklare att uppmärksamma indiespel, egentligen inte är något av det där. #Cave Story är ett klassiskt spel med ett klassiskt tema, klädd i klassisk skrud. Anledningen till att vi älskar det? Det är så otroligt välgjort, så fantastiskt bra.
Den nya grafiken är aningen mer detaljerad än den gamla. Den namnlösa hjälten har till exempel fått en mun och en lite snitsigare frisyr.
Cave Story släpptes på PC 2004 efter att Daisuke Amaya, mer känd som Pixel, jobbat på det i fem års tid. Helt själv. Och det är väl där någonstans som fascinationen med det hela tar vid. De handmejslade pixlarna, omsorgsfullt förvaltade i några av de skönaste karaktärerna någonsin, är Amayas verk. Den åttabitsminnande musiken, som lika gärna kunde varit komponerad av en inspirerad Koji Kondo, är Amayas verk. Den hjärteknipande storyn, skoningslös men ändå hoppingivande, är Amayas verk.
Om det är någon spelskapare som förtjänar att kallas auteur så är det Daisuke Amaya.
Släng dig i väggen, Miyazaki
Cave Story är en berättelse om en svävande ö högt uppe i luften. Inuti den, i otaliga grottsystem, bor en fredlig kaninliknande ras kallad Mimiga. Tack vare en grupp mänskliga forskare, som tagit sig dit för att undersöka ön, är nu hela världen i fara. Den onde doktorn i sällskapet tänker förvandla Mimiga-varelserna till blodtörstiga bestar. Det är upp till dig, i form av en mystisk robot med minnesförlust, att ta upp kampen mot doktorn och hans hantlangare.
För att vara ett mysigt litet spel i Metroidvania-stil så är Cave Story förvånansvärt nog fyllt till bredden med spännande karaktärer och både små och stora historier. Temat, hur människan utnyttjar naturen, tillsammans med det hjärtevärmande utförandet ger mig känslan av att spela en Hayao Miyazaki-film.
Förutom att vara en upplevelse bortom det vanliga så är även Cave Story fruktansvärt roligt att spela. Nya, häftiga vapen introduceras med jämna mellanrum. Dessa kan levlas upp och i och med det få nya användningsområden, som kulsprutan som i sin sista inkarnation låter spelaren leka helikopter om man riktar bössan nedåt medan man befinner sig i luften.
Amaya har själv sagt att Cave Story är en hyllning till spel som Metroid och Castlevania.
Det är även ett ganska svårt spel, men aldrig oöverkomligt. Det kryllar nämligen av tuffa bossar i alla möjliga och omöjliga former, favoriten är den återkommande underhuggaren Balrog, vars kroppsbyggnad baserats på en tvål. Och för att vara ett indiespel är Cave Story ovanligt långt och varierat. Det gör det än mer imponerande.
Vad är nytt?
Wiiware-versionen har utvecklats av det amerikanska spelföretaget #Nicalis i samarbete med Amaya. Grafik och musik har uppdaterats och nya spellägen har lagts till. Det är, i ärlighetens namn, inga särskilt betydande tillskott. Originalmusiken är bättre (och lugn, man kan välja att spela med den) och de nya spellägena (time attack, boss rush) är tråkiga. Det finns givetvis en alldeles självklar anledning till att du ska köpa Cave Story till Wiiware och inte ladda ner det gratis: du ger Pixel pengar. Något han är väl värd.
Cave Story är inte perfekt. Det är ibland svårt att veta vad man ska göra, enstaka passager är lite väl svåra att forcera. Det finns andra utpräglade indiespel som jag antagligen skulle ge högre betyg (#Braid, #World of Goo). Men inget av dem har betytt lika mycket för spelvärlden. Inget av dem är lika självklart hjärtligt, genuint och innerligt.
Det kan tyckas obetydligt men inget kunde vara mer fel. Har du inte spelat Cave Story så har du missat något stort.
