#Dead Island, #Deadlight, #State of Decay, #DayZ, #The Walking Dead och #ZombiU. Zombiespelen vägrar dö. Och varför skulle de? Av åtminstone de sex spel jag radat upp har samtliga en egen identitet, en unik puls. Och så länge kreatörer talar olika zombiespråk tänker jag fortsätta lyssna. Det tycker jag du också ska göra.
En kniv + femtio zombier = taskig matematik.
Men ibland blir man skeptisk. När #Techland för tredje gången på tre år levererade en bländande trailer började varningsklockorna klämta. För mitt inre såg jag en familj slitas itu, en liten flicka krossas mot marken (Dead Island). Jag såg en kvinna ljuda "Jag älskar dig med läpparna" innan hon och hennes älskade försvann i lågorna (#Dead Island: Riptide). Det var två filmer till två spel som i slutändan blev bra, men vars filmer gav löften om så mycket mer.
Men #Dying Light är inte "Dead Island 3". Det är något helt annat. Och den här gången har den flådiga filmen till och med förankring i spelet.
En vacker dag för att dö
Det gäller att göra det bästa med den tid vi har. Vår ännu namnlöse hjälte i Dying Light är smittad av viruset. Han vet att klockan klämtar. Men innan timglasets sand runnit ut vill han göra någonting bra. Han vill förändra förutsättningarna för de få människor som finns kvar och kämpar för sina liv i den fiktiva staden Harran. Därför ger han sig ut bland gatorna, taken och gränderna. Han aktiverar fällor, bygger vapen och samlar utrustning. Och han rör sig med utomvärdslig smidighet: hoppar mellan byggnader, ålar sig längs telefonstolpar och glider genom trånga utrymmen.
När jag greppar PS4-kontrollen och kliver ur karantänzonen står solen fortfarande högt på himlen. Det känns tryggt. Kåk- och kuststaden badar fortfarande i ett varmt ljus. Palmerna vajar stilla i brisen. En bit bort ser jag större lägenhetskomplex och ännu längre ut skymtar havet. Det ser ut att bli en vacker dag – om det inte vore för att gatorna kryllar av zombier, det vill säga.
Har du spelat Dead Island kommer du känna igen närstriderna.
Men ännu är de rätt lugna. De lunkar omkring i sakta mak och bryr sig bara om jag kommer riktigt nära. Då kan jag, på värsta Dead Island-manér, svinga min yxa så att både halsar och midjor klyvs. Med en välriktad fotsula kan jag också sparka dem. Även det känns igen, och jag påminns om att Techlands närstrider lämnar en del att önska. De är klumpiga, ter sig snarare som fylleslagsmål och jag beslutar att låta benen istället för yxan tala.
Det är när jag börjar behandla Dying Light som ett unikum – hardcore-parkour i zombieskrud – som det börjar lysa. Att häva upp sig på taken, precisionshoppa mellan små, små avsatser och låta fötterna smattra i jämn takt när jag rusar längs plåten är snudd på meditativt. Att få in det riktiga flytet samtidigt som zombierna desperat försöker greppa fötterna känns i kroppen. För fort måste det gå. När mörkret faller kommer det hasande, flåsande hotet omkullkasta förutsättningarna. Jägaren blir bytet och redan nu märker jag hur himlen färgas röd. Tiden är knapp.
