Uppdatering: I samband med releasen framkom att det säljs mikrotransaktioner till spelet, t.ex. för fast travel och att byta karaktärernas utseende. Dessa märktes inte vid recensionsspelandet och tas därför inte upp i recensionen. Mer info här.
Jag är den första att erkänna att 2012 års Dragon’s Dogma aldrig lyckades hugga klorna i mig. Det var eurojank från Japan med stora ambitioner och stora problem – älskat av många medan andra hade desto svårare att ta till sig den kantiga charmen. Jag brukar gilla just den typen av spel, men den gången bet det inte.
Mina förväntningar är således inte överdrivet högt ställda när jag startar uppföljaren en sisådär åtta år efter att jag spelade originalet.
"Till skillnad från förra gången sugs jag så småningom in i spelvärlden"
Inledningen av tvåan är heller inte särskilt vass. Prologen är allt annat än medryckande. Jag kastas mer eller mindre rakt in i handlingen utan mycket till exposition över huvud taget. Som resultat spenderar jag de inledande timmarna med att klia mig i huvudet och undra vad det är som försiggår när en rad för spelet centrala men annars luriga termer som Arisen, Pawns och mycket annat trillar över mig. En upplevelse jag minns från originalet. Det klarnar dock efterhand, och till skillnad från förra gången sugs jag så småningom in i spelvärlden. Rejält, därtill.
Jag är en Arisen, en mytomspunnen hjälte som är förutspådd att besegra Draken™, en extremt kraftfull varelse som jag spenderar större delen av tiden med att bli så pass stark att jag kan utmana. Det kan bara finnas en Arisen och en av dess drakar samtidigt, och deras öden är bundna till varandras. Skillnaden är bara att det denna gång dykt upp en falsk Arisen som övertygat folket om att denna är den riktiga. Med det i ryggen har vederbörande tagit makten i Vermund, ett av två länder äventyret utspelar sig i, och mitt jobb är därmed att övertyga invånarna om att jag är den riktiga och själv ta tronen.
Däremellan och utöver det ska det dock göras en satans massa annat. Det går utan problem att lägga över hundra timmar på en genomspelning, något som uppmuntras av den grundläggande speldesignen. Här ligger nämligen allt fokus på att ge spelaren lösa tyglar och möjligheten att ta sig för lite vad man vill. Denna valfrihet och utforskandet som följer med den är kärnan i spelupplevelsen. Vart jag än beger mig så stöter jag på nya saker – oftast med handgemäng som följd. Världen är befolkad av allehanda oknytt och det finns gömda skatter, grottor, boplatser och fan och hans moster i de flesta hörn.
Möt min gode karaktär – Rufus!
"Vänskap skaffas genom fjäsk och mutor, säger du? Check!"
Vidare finns det en lång rad uppdrag som går att finna genom utforskande. Ibland lite för många och oorganiserade, med förvirrande resultat när man gör dem i “fel” ordning eller andra logiska luckor. Ett annat problem är de platta karaktärerna som sällan känns särskilt intressanta (och dras ned av svaga dialoger med märkligt använd gammelengelska som sällan övertygar). Storyn är dock intressant och förvånansvärt komplex, och växer allt eftersom.
"Tänk typ jedi med dubbelsidig ljussabel. Eller Witcher-Geralt"
Det är dock inte pennan som fokus ligger på i Dragon’s Dogma 2, utan svärdet. Det finns en rad olika klasser att välja på. Till en början är det de klassiska Warrior, Mage, Thief och Archer, men fler låses upp allt eftersom (faktum är att jag inte ens lyckades låsa upp alla i min genomspelning). En personlig favorit är Mystic Spearhand, en form av rörlig och offensiv närstridskrigare som kryddar sina attacker med magi. Tänk typ jedi med dubbelsidig ljussabel. Eller Witcher-Geralt.
Till sin hjälp har man så kallade pawns, individer från en annan dimension som är ämnade att följa en Arisen (sa jag att världen kan vara förvirrande för en nykomling?). Du kan ta hjälp av tre stycken samtidigt: din egna som du skapar själv, samt två extra skapade av andra spelare. Skapandet sker därtill i en av de mest detaljrika karaktärsskapare jag någonsin stött på – har du en idé för ett utseende så kan det med all sannolikhet implementeras.
Dessa pawns är ett rätt intressant system. Min egen pawn går upp i level i takt med mig, medan de andra två hyrs in på en fast level. Tanken är att man kontinuerligt ska byta ut sina extrapawns mot nya i takt med att man levlar upp. När jag byter ut en pawn kan jag sedan “gilla” den och ge spelaren ifråga en belöning om jag så vill. Detta sker åt endera håll då min egen pawn även kan användas av andra spelare, och de flesta gånger när min karaktär vaknar efter gårdagens äventyrare dyker det upp en rapport om vem min pawn hjälpt under tiden, plus belöning.
"Skoningslöst effektiva i sina roller"
Pawns är dessutom osedvanligt effektiva och användbara. Där AI-kompanjoner i andra spel mest känns som slagpåsar medan man själv gör grovjobbet så är dessa pawns i allmänhet skoningslöst effektiva i sina roller. Och det går åt, till följd av ett annat av Dragon’s Dogmas signum – bossfajterna. Dessa är många till antalet och bjuder på hårt motstånd, oavsett om vi pratar bossar i storyn eller ett sovande troll jag snubblar över i mitt utforskande.
Det är i regel väldigt stora monster som ska förpassas, och givetvis går det att klättra på dem för att komma åt deras känsligare kroppsdelar. Ofta interagerar de med miljön – smidigare fiender kan hoppa upp på hustak eller klippavsatser för att sedan krascha ned bland mig och mina pawns.
Vid ett minnesvärt tillfälle drog jag och en pawn i varsitt ben på en jätte, varvid denne föll handlöst ned i en ravin, bara för att fånga sig själv med händerna på andra sidan och bilda en levande bro tills dess att vi hade slagit stackaren så pass att han tappade taget och föll.
Ingen rök utan ett rejält förbannat monster.
Det är stämningsfullt emellanåt.
Det finns en rad andra system att avhandla, men jag får inte plats med allt. Det finns crafting, ett dejtingsystem (?!), matlagning och så vidare. Något som dock behöver nämnas är det största smolket i bägaren under mitt äventyr – den tekniska aspekten. Dragon’s Dogma 2 har ofta visuellt tilltalande miljöer, men rent grafiskt är det inte särskilt imponerande. Likväl är det otroligt tungrott. Bildfrekvensen ligger sällan över 60-70 och faller ofta ända ned mot 30 – oavsett grafiska inställningar. Förhoppningsvis omplåstras detta allt eftersom, men i dagsläget är det ett rejält minus. Därtill följer en myriad buggar av alla möjliga sorter, även om jag själv skonades från allvarliga sådana.
Det till trots är Dragon’s Dogma 2 ett oerhört fängslande lir. I inledningen skrev jag att föregångaren var eurojank från Japan, och det är vad vi har att göra med här med. Alltså: stora ambitioner, en charmig kantighet och en vilja att testa egna saker kombinerat med sviktande teknisk prestande och buggfiest. Det är ofta frustrerande, men det bestående intrycket är ett av värme och en vilja att återvända till staden Vernworth – när titeln är färdigbakad.
Fotnot: Dragon's Dogma 2 släpps den 22/3 till pc, PS5 och Xbox Series. Testat på pc med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070 och 32 GB RAM-minne.
